Toscana 1998

Januari

Jag har varit sjuk i huvudvärk, halsont och öronont i tre dagar. Missat kick-offen på jobbet den 27 januari och Lenas födelsedag den 28 januari. Åker till Riksby vårdcentral på fredagen den 29 januari. Läkaren konstaterar en stor vaxpropp i örat men för övrigt säger hon att det inte finns mycket att göra. Förmodligen har jag fått en virus. Hemma kräks jag i omgångar under fredagen och lördagen På söndagen ska jag gå in på toaletten och kräkas. När jag sedan ser mig i spegeln ser att jag att min mun hänger snett. "Hjälp, har jag fått en stroke?", tänker jag. Ringer på 112. Min man ligger och sover. Får tala med en sköterska som frågar ut mig och jag berättar. Jag säger: "Jag kan ta en taxi". "Nej, nej, sitt still, vi kommer". Det tog inte lång tid så kom en ambulans farande. "Tut, tut", larmet är på. Jag går själv ner och möter upp dem. En av mina grannar dyker upp och får veta läget. På vägen in i ambulansen mot S:t Görans sjukhus kollas mitt blodtryck. Får bara veta det översta trycket, vilket är 180. Jag brukar ligga på 146/85. Kommer in på akuten på S:t Göran och blir kontrollerad. "Kan du vissla", frågar doktorn. "Nej", säger jag. "Kunde du det förut"?, frågar doktorn. "Ja", säger jag. Glömde tala om att jag även i vanliga fall kan busvissla… ;) Får sedan gå igenom datortomografi , vilket visar att det inte är någon stroke jag har fått. Blir dock inlagd på stroke-intensiven. Lumbalpunktion görs. Man hittar vita blodkroppar i ryggmärgsvätskan och misstänker att det är borrelia.  Jag får penicillin.

Utredningen visar dock, fyra dagar senare, att det inte är borrelia. Diagnos: Bells pares, som är detsamma som ansiktsförlamning. Jag kan inte stänga mitt vänstra öga, är helt stel på vänstra sidan av ansiktet. En logoped kommer och ger mig instruktioner om ansiktsgymnastik. Hon har kört ut vissa övningsbilder från nätet. Bra.

Får sedan en läkare på öron, näsa, hals på S:t Göran.  Han visar sig vara bra och kommunicerbar. Där ska jag nu infinna mig en gång i veckan för kontroll. Blir sjukskriven 100 % mellan den 7 februari till den 7 mars.

Februari

På nyheterna får vi veta att Egypten, Tunisien, Libyen med flera länder i Nordafrika helt plötsligt reser sig mot sina diktaturer. Fredliga demonstrationer görs av folket,. Tyvärr blir många demonstrationer kvästa av sina ledare och blodbad uppstår. Annars känns ju upproret  verkligen underbart. Att folket i dessa länder äntligen kan få sitt land i möjligaste mån demokratiskt styrt. Facebook har varit till stor hjälp där alla kunnat tala med alla.

Den 9 februari skriver jag följande på Facebook, under stark huvudvärk:

Tänk vad Facebook och Twitter är BRA!  Nästan hela Nordafrikas befolkning reser sig nu mot sina diktatorer. Och deras hjälp är Facebook som ingen kan stänga av, eftersom det är ett eget system. Egyptens "avloppspresident" Mubarak är snart borta ur leken, hoppas vi. Först blev Egypten av med kolonialmakten och sen kom den här skurken till makten. Han kallas "avloppspresidenten" för att han lovade att fixa finare avlopp för de fattiga. Inte ens det gjorde han.

När Egypten bara fick fattigare och fattigare befolkning så byggde han det bättre för sig själv med säkerhetsvakter och guldkranar förstås. Påminner om dåvarande Rumäniens president, Ceausescu, eller hur? Heja Facebook! Nu lossnar det även i Tunisien och Jordanien med flera länder. Skulle vara skönt att se Kinas och Nordkoreas folk resa sig också! Och tänk om kvinnorna kan komma loss också! När jag var i Sharm El Sheik och firade jul ett år med familjen så fanns det inte EN enda kvinna som jobbade på hotellet eller i köket. I dag har jag lite dåligt samvete för att jag varit i både Sharm el Sheik och Hurgada och haft det fint och kul och bra. Men frågan vart man kan åka utan att det är på befolkningens bekostnad? Inte många ställen. Vi tar för oss vi som kan och tror att våra turistpengar kommer de fattiga till del. Tjohej, du. Heja Facebook för frigörelse i världen!

Jordbävning på New Zeeland i Christchurch. Mycket tragiskt. Många mister livet.

WM-skidåkning i Holmenkollen, Oslo

Nu är det Hellner och Kalla som gäller. Marcus Hellner vann sprintguldet i längd-WM.

Norrmannen Northug tog silver och svensken Emil Jönsson tog brons. Oopps, så lyckliga de svenska medaljörerna var!

Den 23 februari

Jag får genomgå magnetröntgen p.g.a. Bells pares. Magnetröntgen ser djupare än datortomografi. Jag undrar vad de ska hitta i djupet av min hjärna, "några gamla standarder kanske"? ;). Eftersom man ännu inte vet var jaget/själen sitter så lär de inte hitta den i alla fall.

Remissen gick till Sabbatsbergs sjukhus där de har öppen kamera för magnetröntgen. Jag hade bett om detta för på Sankt Göran har de bara sluten kammare och det verkade otäckt.

Lite läskigt var det var det ändock på Sabbatsbergs röntgen. En gråhårig man i 40-50-årsåldern tog emot mig vid själva röntgen-rummet. Han hade en lugn och förklarande röst.  När jag låg på britsen, utan smycken, klocka och bh och iförd en sjukhusrock fick han först höger arm för att sätta fast kanylen för kontrastvätskan. Misslyckades där. Gick över till vänstra armen. Där gick det bättre. Trots hans lugna och förklarande röst tror jag att mitt blodtryck gick upp i 180 och pulsen i 100 när han skickade in mig i "röret" faststagad med en stor manick över huvudet. Dånet som slogs på när radiovågarna kom var säkert uppe i 80 decibel! Lät som någon borrade hos grannen. 4 x 3,5 minuter varade dessa dån. Under tiden hade jag hörlurar och lyssnade på "Lugna favoriter", vilka jag knappt hörde från dånet. Jag var tvungen att ligga blixtstilla hela tiden. Då första röntgenbilderna blev suddiga, så mannen som skötte det hela kom och lade varsin plastkloss på var sida om huvudet. Hu, vad trångt det blev i röret. -- När jag slapp ut ur röret så frågade jag varför man inte med dagens teknik kunnat lösa dånet? Då sade han att japanerna håller på. De har nu visst kommit ned i 5 decibel. Så bra.

När jag kommer hem från magnetröntgen den 23 februari skriver jag av mig i Facebook till Khadaffi. Han får nog aldrig se vad jag skrivit:

"Hello Muammar Abu Minyar al-Gadaffi (Khadaffi), this is a message from Facebook. I, who write this is not your friend, but I hope someone can give you this message. No, mr Muammar, you will not be a martyr if you die or be killed in "your"

Den 25 februari

Utrikesminister Carl Bildt säger lugnt på TV, utan åthävor, "att vi får lov att uttrycka oss försiktigt mot Libyen. Först måste vi få ut våra svenska medborgare därifrån". Jag hade önskat lite mer action från våra politiker men man får ge sig till tåls.

Sjukdomstiden med Bells pares

Jag som är van att flyga och fara och vara aktiv får nu nöja mig med promenader kring Lillsjön och inhandling på "Coop Nära" på Tranebergsvägen.  Tur att Coop Nära finns och gulliga är de alla som jobbar där. -- Dessvärre har papillerna på tungan också blivit bedövade så all mat och dryck smakar "pest". Men jag äter och dricker ändå. Hungrig och törstig blir man ju.

Promenaderna kring Lillsjön gör jag ju för att hålla de övriga kroppsmusklerna igång också.

Den 2 mars – Får jag svar på magnetröntgen hos doktor Dag Nelker på S:t Göran. Som skrivet tidigare, en mycket bra och lyssnande läkare. Han säger att "du har ovanligt frisk hjärna för din ålder. Hos dig fanns en liten obetydlig vit substansförändring som inte betyder något. Hos andra brukar det vara mycket mer. Och vår diagnos var rätt, din facialnerv är infekterad". "Jaha", sa jag. Så jag är kärnfrisk, fast sjuk". "Ja", sa läkaren och log.  Jag blev fortsatt sjukskriven till den 4 april med 100 %.  Jag bad att få ta med mig magnetröntgens utlåtande i pappersversion, vilket jag fick. "Javisst", säger läkaren, vid min fråga om detta. "Det gäller ju dig". "Ja", sa jag", men det var svårare förr att få se sina egna papper. Det var alltid så hemligt". Det höll han med om. Jag läste på och det var en mängd latinska begrepp i informationen men det klarade jag av att förstå genom Googles hjälp. Tack för det.

Den 3 mars – Kommer min gulliga, väninna Marie B hem till oss och har med sig mat! Jag möter upp henne vid Stora Mossens T-bana vid 13-tiden. Hon har en ganska stor rullande vagn på hjul med sig. Hemma "hos oss" bjuder Marie på "Maries soppa"; nästan som gulasch men här med korv i, grillad kyckling med potatisgratäng och ärter och efterrätt rispudding med russin och god saftsås till. Mums alltihop för både Gyula och Marie. Sämre för mig men jag äter med god aptit ändå. Vi äter, pratar och dricker kaffe i tre timmar. Jag följer Marie till tunnelbanan. Stort tack, Marie.

Den 4 mars – Fikar jag med väninna Britt på café Ritorno på Odengatan. Caféet är mycket trevligt med konst på väggarna och böcker i bokhyllor. Många studerande och andra sitter där med sina lap-top och uträttar storverk, förmodligen…-- Vännen Anders dyker upp en stund också.

Fredagen den 11 mars – Fredagens tsunami i Japan i Stilla havet öster om Japan riskerar att få förfärande följder. Det var ett skalv som nådde 8,9 på richter-skalan. Inget land är så förberett på jordskalv som Japan. Bevakning pågår 24 timmar om dygnet, och folket tränas i katastrofberedskap. Ändå kunden man inte värja sig mot tsunamin. Det var tio meter höga vågor som kom med fart 800 km/timme.

Blir det härdsmälta i kärnkraftverket i Fukushima? Härdsmälta är en typ av olycka som innebär att den radioaktiva i en kärnreaktor blir så varm av sin egenalstrade värme att den smälter. Beroende på reaktortyp kan följderna bli mer eller mindre allvarliga. Många kärnkraftverk är konstruerade för att klara av en härdsmälta med ringa konsekvenser för omgivningarna. Risken för allvarliga konsekvenser vid härdsmälta är mycket liten om kraftverket byggs och hanteras såsom det är tänkt. Vid Harrisburgolyckan 1979 blev konsekvenserna försumbara för omgivningen. Vid Tjernobylolyckan 1986 däremot ledde fundamentala konstruktionsbrister kombinerat med felaktigt handhavande till katastrof.

Den 25 juli 2006 inträffade en incident på Forsmarks kärnkraftverk som enligt en kärnkraftsexpert innebar att Forsmarks reaktor 1 var mycket nära en härdsmälta

Lördagen den 12 mars -  Efter att jag gjort några ärenden i Alvik så tog jag min sedvanliga promenad runt Lillsjön i solskenet. Härligt. När jag nått vägen där man ser Kvarnbacksvägen, ungefär mellan kvarnen och avfarten till golfbanan vad ser jag då? Tät trafik var det och plötsligt är det en liten pickup-bil med flak som tvärnitar och snurrar runt och sedan kör över vägen ner på ängen. 

Händelsen ser otäck ut medan det pågår, men ingen skada skedd. Jag står och tittar på bilen; ser att det är en firmabil med namnet XXXX målat på baksida och respektive sida. Ingen rör sig i bilen under en lång stund. Jag tänker, "föraren är säkert chockad". Ingen bil stannar för att kolla. Så jag genar över ängen i snön, puls, puls och går fram till föraren. Jo mycket riktigt där sitter en ganska chockad kille, i 20-års-åldern. Jag går fram och frågar hur han mår. Han skakar på huvudet och sedan säger han "kan du se om det är några skador där bak?"
Han vågar inte gå ut och kolla själv. Jag går bak och tittar och sedan till honom igen och säger, "nej då, inget är skadat". Då vågar han sig ut. Sen har vi en lång pratstund. Stackar´n. Han hade kört i 30 i den täta trafiken, tröttnat på långsamheten i trafiken och sedan kört om en bil i 50 och sedan bromsat för hårt så att bilen snurrade runt.

Vilken djäkla tur han hade att inget otäck olycka hände.  Han sa´ att han aldrig gillat bilen. "Den är för lätt. Det behövs sandsäckar i det tomma utrymmet där bak," sa´ han. "Allt sitter ju fram, motor med mera". Han skulle åkt och gympat. 

Jag föreslog att han skulle ta sig hem i stället och varva ner. Vid chock kan man komma att hitta på allt möjligt tokigt. Han nickade, han skulle hem och vila. Han undrade hur han skulle komma därifrån. "Jo, sa jag bara, åk ut i öppningen där och sätt på blinkers så ser ju de andra bilisterna att du vill ut. Det klarar sig", sa jag. Allt det där visste han säkert själv, han behövde bara lite stöd.  Vi skildes åt och han tackade för pratstunden.  Jag såg att han klarade att köra ut helt galant. Ja, vad kan inte hända när man lämnar sin hemadress, i det här fallet Grenvägen 10? ;)

Söndagen den 13 mars – Kuststaden Oarai i Japan ligger nedsläckt och till stor ödelagd. Hela befolkningen har evakuerats från staden. Över 10 000 människor saknas. 100 000 män ur Japans armé hjälper de människor som överlevt katastrofen.