Toscana 1998

Kerstin Maths (tidigare Gennert) dagbok för dagarna (17-23 oktober 2000) då hon tillsammans med Rune, Björn och Lena besökte USA med anledning av Jannes död den 1 oktober 2000.

Kerstin skriver:

Några dagar in i oktober får Rune veta att hans son Janne omkommit i en privat flygplansolycka i USA den 1 oktober.

      Janne, tillsammans med tre vänner hade flugit med en Beechcraft till Mammoth Mountain Ski Area för att åka skidor och fota. Piloten, som var vän till Janne, hade flygcertifikat men var inte behörig att flyga i mörker. Vid hemfärden hade det blivit dimma och oväder och planet hade kört in i en jordvägg och störtat.

      Rune frågar om jag vill följa med till begravningsceremonin i Californien. Så vi som åker tisdagen den 17 oktober till Californien är Rune, hans son Björn och hans dotter Lena och jag.

      Klockan 09.45 stiger vi in i en Boeing 747 som ska ta oss till San Francisco. Lång resväg är det; 11 timmar och 30 minuter! Läste boken "Försvararen" av John Grisham, som jag fått av väninnan Marie.

      Vi tar en Shuttle bus till Jannes bil, en Toyota 4-Runner (fyrhjulsdriven), som vi skulle hämta upp. Björn börjar gråta när han ser bilen och sparkar ilsket på bilen. Jag förstår hans reaktion och sorg. Björn hade strax innan flygolyckan varit och hälsat på Janne under tre veckor i Californien och haft en härlig tid. 

      Björn tog dock bilnyckeln, satte sig vid ratten och vi körde mot Santa Cruz. Vi stannade utanför huset där Janne hyrde hos Sandy och Grey vid 120 Monterey Street. Vi föll lite i andakt när vi kom in i Jannes rum. Allt var så artistiskt smakfullt och helt enligt Jannes liv. Surfingbrädor, hattar, kamerautrustning, våtdräkt, ett antal frisbees, datorer och allehanda konst på väggarna.

      Rune, Lena och jag letade hotellrum men fann inget så vi bestämde oss för att sova över i Jannes rum, fast det kändes konstigt och svårt. Björn åkte till Allison, Jannes fästmö, och sov över där.

Onsdagen den 18 oktober – Rune, Björn, Lena, Allison och jag träffar Mo, som ska anordna begravningsceremonin, bland andra. Mo, som var en vän till Janne, var en behaglig kille; hade lätt för att prata. Han gick igenom riktlinjerna för ceremonin.

      Björn köpte cement så att han kunde sätta fast sin minnestillverkning, ett plan av mässing, cirka en halv meter lång plus en lång ekbalk. Det hade han tänkt sätta fast vid olycksplatsen.

      Vi åker senare till Jannes arbetsplats Compaq och träffar där Gunnar, som var Jannes vän sedan 17 år tillbaka. Gunnar och Janne delade arbetsrum på Compaq. Gunnar visade oss platsen där Janne skulle få en minnesplats. Det var vid fredagarnas viloplats på Compaq, där en bassäng fanns med Tandem som inskription i bassänggolvet. Vid sidan av bassängen skulle en inskription göras och ett bibliotek med Jannes ljudkasetter skulle också bli ett minne.

Torsdagen den 19 oktober – Åt vi alla Jannes favoritmorgonmål. Våffla med frukter och yoghurt. Tillsammans med sirap. Det blev sedan "doggy-bag" för min del.

      Ceremonin skulle ges på frisbeeplatsen på universitetsområdet, alltså utomhus, där Janne brukade spela. Vi åkte dit och hittade en plats i hörnet av den stora gräsmattan där vi kunde göra en minnesplats för Janne, där vi kunde så frön och sätta blommor.

Fredagen den 20 oktober – På morgonen ringde tomtägaren till olycksplatsen. Han ville inte ha något monument rest på platsen. Han hade funnit planet och kropparna och hade svårt att tänka sig något som påminde om olyckan. Man kan förstå honom.

      Vi var även till Pacific Gardens Chapel i Santa Cruz, där de visade boxen med Jannes aska som skulle fraktas till Sverige. Rune och jag tog sen en promenad till surfmuséet vid Monterey Bay, det ställe som Janne hade visat oss 1996.

      Klockan 02.30 på natten ringde jag hem till sonen Roberth för att höra hur det stod till där hemma. Han hade just blivit kontraktsägare till lägenheten på Sankt Eriksgatan 50A!

Lördagen den 21 oktober – Rune, Björn, Lena, Allison och jag åkte till Redwood-skogen. Tänker på Janne när vi var där med honom 1996. En del spänningar har nu lagt sig. Vi har träffat så många trevliga och vänliga människor.

      Jag köper ett vykort i Redwood-skogens lodging med bild av en vild bobcat-unge. Så söööt!

Söndagen den 22 oktober – Vi var omklädda för ceremonin klockan 16. Jag hade svarta byxor plus en svart country & western, som många tyckte passade till Jannes ceremoni. När vi kom till ceremoniplatsen var många redan samlade. Ett bord var arrangerat med Jannes saker. Det blev magnifikt. Blommor, dukar, diplom, ett par roliga skor, Tors hammare som halskedja, hattar med flera saker. Musik var arrangerat med högtalare. Många rader med stolar. Solen lyste vackert men det var ganska blåsigt.

      Rune, Björn, Lena, Allison och hennes systrar Dianne och Sharon och jag satt på första raden. Bredvid mig till höger satt Mo. Mo inledde med fint tal. Sen höll följande personer tal: Gunnar, Sharon, Allison, Rune, Björn och en frisbeekompis.

      I slutet av Sharons tal kom två flygplan (sportplan) mullrande över oss. "Aha, en show för Janne", tänkte jag.

      Rätt som det var gjorde ett av planen en störtdykning rakt ned mot jorden!Då brast det ordentligt för mig. Jag skrek ut sorg och gråt! Jag hade verkligen hållit allt inne länge och försökt vara stark. Det var dramatiskt. Lite väl magstark show för min del. Jag började darra och frysa och Pippa, en av Jannes vänner, kom och la en filt över mina axlar. Tack. 

      Tidigare hade jag sett en vildfågel flyga bort mot horisonten. Den hade stannat upp i luften och darrat med sina vingar länge. Såg ut som en show det också.

      Efter att alla tal hållits samlades alla vid den tänkta platsen för Jannes minne. Alla tog varandra i handen, ställde sig i en halvring runt platsen där familjen skulle plantera sina blommor.

      Rune, Björn, Lena, Allison och jag hjälptes åt. Den svenska flaggan fladdrade för vinden i skymningen. Solen gick ned och det var vackert. Vi sjöng också en amerikansk sång med vacker text. När ringen upplöstes började alla att krama varandra och det kändes skönt. Vi blev presenterade för många av Jans vänner.

      Efter ceremonin blev det dags för ett avskedsparty i amerikansk stil. Alla for hem till Jannes vänner, Iman och Tom. De bodde i ett trevligt hus med mycket artistisk stil, då de bägge var konstnärer. Vi bjöds på mat och efterrätt, sill och snaps med mera i köket. Ute i trädgården var det barbecue i mörkret. All Jannes överblivna sprit var medtagen till detta avskedsparty, vilket också är en tradition i USA. Det bjöds nu bort till vänner.

      Trevlig "tillställning" i dämpad atmosfär. Jag tänkte, "tänk vad kul det hade varit och annorlunda om Janne själv hade varit med här".

      Mexikanska spelare kom och det lättade något på stämningen. När vi skulle hem visade det sig att det var gångavstånd till Jannes hus.

Måndagen den 23 oktober – I dag åkte Rune, Björn, Lena, Allison och jag till olycksplatsen.

Vi skulle se på platsen och plantera blommor där. Resan tog ca 1 ½ timme i värmen.

      Tomtägaren hette Ken; han lät välutbildad när han talade. Bara en reflektion från mig. Det hade varit hemskt allt detta för honom och han var tacksam att vi kom. Det var viktigt för honom att de omkomna personerna hade varit älskade av anhöriga.

      Jag visade bilder av Janne, som jag hade i ryggsäcken. Det tyckte han om. Sheriffen (som var en ung, söt och sminkad tjej!) följde oss sedan till olycksplatsen. Platsen var bränd av elden, vilken den blev när planet kraschade. Det var dock ingen bergvägg som det stått i tidningarna. Det var en vacker jordkulle.

      Några metallbitar kunde man se, annars inte mycket mer. Platsen var rensopad av poliskåren vid ett flertal tillfällen. Sheriffen lät oss låna en kikare så att vi själva kunde se den egentliga landningsplatsen, i Watsonville. Ungdomarna hade inte så långt kvar hem!

      Sheriffen och tomtägaren var mycket deltagande.

      Vi åkte tillbaka med Allison till Santa Cruz under tystnad.

Det finns inga bilder i fotoalbumet än.